TÅRTKALAS I KONSTHALLEN

Nu sjunga lärkor, nu bygga skator
sitt bo i Stadsparkens alla vrår.
På alla stigar, på alla gator
jag slår min harpa, ty det är vår!
Den som är bosatt invid Ekvator,
där evig sommar beständigt rår,
får aldrig erfara den berusning
som nordbon fylls av vid vårens ljusning.

Visst kan väl djungeln oss attrahera
med papegojornas krax och kiv,
och elefanter som spankulera
bland orchidéer och palmoliv.
Men tröttna skulle jag nog alltmera,
om än jag först varit positiv,
och längta hem till den egna jorden,
som råkar ligga här in i Norden.

Som skald jag trånat till regioner
med mera rosor och d:o v-n,
där smått förföriska kvinnspersoner
beslå den ljudande tamburin.
Men hemmavid finnas sensationer,
om sommar´n blott bliver rimligt fin:
att gå på dans uti sommarnatten,
och löga kroppen i Bergskans vatten.

Men först står våren på vår agenda
(om än min tanke i förväg for)
med allt som därvid skall kunna hända
av romantik liksom av amour.
För mig dock finnes ju blott en enda,
min I-a, som mig sin trohet svor.
Med henne vill jag i vårkväll vandra
och icke tänka på alla andra.

Av A:lfr-d V:stl-nd